Loading...

Värst för mig

Idag var första dagen tillbaka i jobb för mig, efter nästan ett år. Gick bra, men kändes ändå märkligt. På samma gång som det var ”nytt” så var allt sig likt. Kändes som om jag jobbade för bara några veckor sen.

Det var nytt för Colin att vara hemma med sin pappa så många timmar, men tror att det gick hyfsat bra. En del skrik hade det väl blivit, men det kan ju bero på att han är lite förkyld också.

Tror nog att det var värst för mig ändå. Hur man än vrider och vänder på det. Jag är ju den som kommer ihåg, vet hur det är att vara hemma med min lilla skatt. Colin kommer inte att minnas att jag ”lämnade” honom hemma sen. Den tuffa tiden passerar för honom medans jag alltid kommer att veta hur det är, hur det känns att vara ifrån honom. Saknade hans kramar, hans skratt, att få hålla om och pussa på hans lilla huvud, hans lilla kropp. Efter att ha gått hemma med honom i nästan 10 månader och sedan kasta sig in i en vardag med 100% arbete är bland det jobbigaste jag gjort. Inte fysiskt men mentalt.Inte för att jag inte vill jobba, men för att jag hellre vill vara med min son. Speciellt nu som han är liten, nu när han har tid och vill vara med sin mamma. Antar att den tiden inte varar för evigt. Colin har trots allt varit en del av mig längre än så, vi har varit en del av varandra sen dagen jag plussade, och sen han kom har jag varit ifrån honom maximalt ett tandläkarbesök och några frisörtimmar.. Om jag kunde skulle jag spola tillbaks och leva exakt samma liv en gång till, de sista 10 månaderna. De är mina favorit månader och jag skulle ge vad som helst för att få uppleva dem igen! Men eftersom att det inte går så får jag bara bevara minnena och tänka på dem emellanåt. Jag har ju trots allt världens underbaraste pojke och många fler minnen kvar att skapa <3

IMG_20160311_172808

0 Gilla det här

You might also like