Loading...

Träningsberoende

När jag var 16 år och precis skulle börja i gymnasiet drabbades jag av anorexi. Mycket hände i mitt liv då (föräldrar som separerade, ny skola, första pojkvännen osv..) och det blev väl antagligen alltför mycket att hantera. Då tog jag kontroll över det enda jag själv kunde styra (trodde jag då), nämligen maten. Det var kanske även ett rop efter hjälp. En önskan att saker skulle sluta förändras. Jag minns inte helt. Första slutade jag äta. Efter ett tag försökte jag lura omgivningen genom att äta och sedan spy upp maten, med andra ord hade jag bulimi. Läkaren skrev ut antidepressiva tabletter och cirkusen var igång. Jag var rädd för mat, för att gå upp i vikt.

Pappa tog tag i saken, och köpte ett gymkort. Kravet var att jag skulle äta. Med enkel mattematik räknade jag ut att jag lika gärna kunde träna och äta lite grann, istället för att inte röra på mig och inte äta. Jag spenderade ungefär 2 timmar på olika pass och styrketräning, varje dag. Det blev viktigare för mig än att vara i skolan. I en period klarade jag av att hålla träningen till 4 gånger i veckan, men senare övergick även träningen till en sorts beroende. När träningen tar så pass stor del av ens liv, när det blir ohälsosamt, så kallas det för ortorexi.

Innan jag fick barn tränade jag 1-2 timmar varje dag. Enda tiden jag haft vilodagar är direkt efter förlossningarna. För mig är det en livsstil, en vana och ett beroende. Jag försöker att anpassa träningen efter mitt liv, men det är inte alltid lika enkelt. Att få jobba med träning har givit mig en större förståelse och även styrkan att träna mindre. För hade jag kunnat hade jag antagligen fortfarande spenderat mycket mer tid i gymmet än jag har möjlighet för idag.

Hur vet jag att det är ortorexi och inte en sund livsstil? För träning är ju bra. Jag är inte för smal, har inte superstora muskler och tränar inte mer än rekommenderat (ca 30 minuter varje dag +/-).. Jo, pga att träning för mig är ett måste, ett behov. Om jag inte tränar har jag ingen lust att duscha och ta mig ut. Om jag inte tränar vill jag inte äta. Mina dagar kretsar mycket runt när och vad jag ska ha för aktivitet. Det drabbar mig och min familj.

Min bästa ursäkt för att träna är för att jag blir på bättre humör utav det. Kanske har det gått så långt att jag behöver träna för att kroppen ska producera endorfinerna som gör mig lycklig? Vissa dagar är jag supermotiverad att träna (nästan alla). Vissa dagar har jag inte alls den där glädjen, men gör det ändå.

Kan en fortsätta att leva med en sorts beroende? Nu har ju jag lyckats ”förhandla” med mig själv att det känns okej att träna bara 20 minuter de dagar som är som mest hektiska. Med varierande träning, både kondition och styrketräning, så klarar min kropp av det. Jag blir gladare när jag tränar och hanterar vardagen bättre. Så länge det går ihop så har jag accepterat det. Att träna är lika viktigt för mig som att borsta tänderna. När det är nödvändigt för mig för att jag ska må bra, äta och vara på gott humör, och så länge det inte övergår till något skadligt så är det okej. Så länge det är hanterbart. Då kan jag leva med det.

0 Gilla det här

You might also like