Loading...

Spontan abort

Det finns oändligt många åsikter och diskussioner angående abort. Det är ett känsligt ämne, det är inget som kommer på tal i vanliga fall. Både på grund av att ingen vill behöva genomgå en abort och ingen vill bli dömd på grund av sitt ställningstagande.

Det är lagligt i Sverige och i Norge, så mycket vet jag. En sak som skiljer sig mellan länderna är att man i Sverige får göra medicinsk abort, då man tar en tablett oralt och sedan några tabletter vaginalt för att livmodern ska få sammandragningar och stöta ut embryoet, fram till och med vecka 9. Sedan måste man genomgå en kirurgisk abort mellan vecka 9 – 12. I Norge får man göra medicinsk ända fram till vecka 12.
Risken för spontan abort, med andra ord ett missfall, är störst före vecka 12.

När man står mellan valet att behålla eller att göra abort finns det många faktorer som spelar roll. Man kanske ser på sin livssituation, vad andra tycker och tänker, ekonomin o.s.v. Var det planerat eller inte? Tyvärr händer det att preventivmedel inte fungerar ordentligt. En del är mer fertila än andra. Det kan tyckas vara orättvist när par som kämpar inte kan bli gravida medans andra, som inte  vill ha barn, blir det extremt lätt.

Första gången jag gjorde en abort så var det en kirurgisk, det var vad jag rekomenderades, fastän jag inte gått över 9 veckor, för att slippa genomgå smärtan en medicinsk skulle innebära. Jag sövdes ner och vaknade 5-6 timmar senare. Det är första och enda gången jag opererats, jag tycker inte om känslan att förlora flera timmar. Somna någon stans för att sedan vakna på ett annat ställe.
Nästkommande gång gjorde jag en medicinsk abort. Det var obehagligt, men inte alls så smärtsamt som jag trodde.

Varför valde jag att göra abort? För att vi inte var redo båda två.
Jag är en av dem som blir gravid lätt. Jag skulle kunna byta mina p-piller mot något att ha i kroppen, men det känns obehagligt för mig. Att känna en stav i armen eller veta att en spiral sitter i mitt underliv, bara tanken på det gör mig illamående.

När jag för några veckor sen upptäckte att våra försöka att undvika en graviditet återigen misslyckats, visste jag inte om jag skulle orka genomgå ännu en abort. Jag gjorde det värsta tänkbara, att läsa om fosterutveckling på nätet. Efter många tårar, många om och men från min sida, velande och tankar, så ringde jag för att boka en tid på sjukhuset. Eftersom vi nu bor i Norge så skulle det kosta över 3,000 kr, om jag inte hade  ett Eu-kort. Så jag bad om att få återkomma och beställde ett sådant kort direkt, men det skulle ta upp till 10 dagar att få hem, till Södertälje. Jag blev stressad. Jag bestämde mig för att ödet fick bestämma, att det bästa för mig skulle ske. Och, hur hemskt det än låter, så fick jag missfall och kände mig lättad. Det betydde att något var fel på embryoet/fostret och att jag slapp sjukhuset. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på om det var min vilja som slog igenom? För när man verkligen vill något så brukar det slå in. Det känns helt enkelt bättre när det sker naturligt och att man inte valde att ta bort något som skulle blivit en riktig människa.

Varför ska man dela med sig om sådana här obehagliga upplevelser? Varför utsätta sig för att bli dömd eller för medkänsla? För att berätta att det är inget fel med att göra det man känner är bäst för en just här och nu. Det finns saker vi inte kan påverka, det finns saker vi kan ändra på. Ärlighet varar längst. Aborterna är ingenting jag är stolt över, det har inte med någon annan att göra, det är mina personlig upplevelser.

Det är märkligt hur man kan vara både för och emot någonting på samma gång. Hur något man verkligen vill ha kan kännas så fel på samma gång. Det enda man kan göra är att inte ångra sitt beslut.

 

0 Gilla det här

You might also like