Loading...

Ofrivilligt ensam

Jag tänkte här om dagen på de människorna som är ofrivilligt barnlösa, eller de som väljer att inte skaffa barn. Men något som också är väldigt vanligt, men som man kanske inte reflekterar så ofta över, är de människor som är ensamma. Som inte valt det själva. Som inte hittat någon att leva med. Vara med. Oerhört vanligt.

Det är lite sorgligt att tänka på. Någon kanske säger att de vill, att de valt, det sättet att leva på. De är kräsna. Trivs bäst själva. Återigen kan det stämma att ”det man inte vet, skadas man inte av”. Kanske det är värre för någon i ett förhållande att plötsligt bli ensam..?

I mitt yrke möter jag människor varje dag. Jag pratar med folk. De pratar med mig. Ofta förvånas jag över att så många personer ändå är så ensamma. Utan en ”andra halvdel”. Utan barn. Det är deras liv. Om de trivs så är jag glad för deras skull. Samtidigt tycker jag att det är trist för dem som inte valt det själva. Vi är trots allt människor. Med behov. Både närkontakt och behov för den mentala samtalsbiten.

Hur kan man nå ut till dessa personer? Visa att man finns där? Tänker på den fina låten:
”En sång för alla dom, som inte kommer hem till någon som frågar hur det går…” med Peter Jöback är det väl?

0 Gilla det här

You might also like