Loading...

Min lilla prins

Tänk, för en vecka sen hade vi åkt in på sjukhuset St. Olavs vid den här tiden, och vi kunde aldrig ana hur förändrat livet faktiskt skulle bli och vara dagen därpå! Jag trodde jag visste vad kärlek var, men så fel jag kunde ha! <3

Mina förverkar var otroligt långdragna, de började ganska oregelbundet på onsdag eftermiddag. Det gick att stå ut, var och handlade blommor till balkongen med svärmor, och de blev inte regelbundna förrän under natten. Tyckte de kändes mindre dagen därpå så träffade två väninnor för sushilunch för att sedan under kvällen känna hur värkarna blev mer regelbundna och intensiva ju längre tid som gick. Fick inte så mycket sömn den natten, hade min värmekudde som jag värmde flera gånger under natten och på fredagen låg jag i soffan nästan hela dagen. På kvällen åkte vi in då jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv, men blev hemskickade då jag var öppen 2 cm. De sa att det kunde ta alltifrån timmar till dagar innan jag skulle föda. Då hade jag ju en vecka kvar till bf så hade inga större förhoppningar, även om jag väldigt gärna ville att bebisen skulle titta ut redan nu. Markus undrade om jag trodde det var dags snart, om jag visste att jag skulle föda innan helgen var slut? Men nej, det kunde jag omöjligt veta. Sov ingenting den natten, gjorde ondare än något jag varit med om tidigare, ingenting hjälpte och det fanns ingenting som kunde stoppa det som värkte långt ner i magen. Är svårt att beskriva, det var som en mensvärk fast 1000 gånger värre. Har läst om de värkarna man ska få när det närmar sig förlossningen, och förvärkar känns olika mycket på olika kvinnor och de varar olika länge. Var rädd för att jag skulle ha de där värkarna i över en vecka till, eftersom det är vanligt att gå över tiden när man ska föda för första gången. Så när jag då klivit upp för att duscha klockan 5 på lördags morgonen, varken kunde sitta eller ligga eller gå och stå, när jag till sist ville gråta för varje värk som kom, då visste jag att jag skulle bli tvungen att åka in igen. Oavsett om det var dags eller inte så stod jag inte ut med förvärkarna längre. Kom till och med till den punkten då jag inte visste om jag ville ha fler barn framöver, om jag skulle stå ut med den här smärtan en gång till!

IMG_20150523_221254
Trött efter dygn med värkar, tack o lov för epidural!

IMG_20150523_221341
Fick en nål i handen utifall att epiduralen skulle ge bakslag.. hatar nålar!

När vi åkte in hade jag använt appen ”Smart Contraction” för att mäta tiden mellan värkarna och hur länge de varade. Det var mellan 3-7 minuter emellan, och de varade mellan 30-90 sekunder. Kan knappast förklara för en man, eller någon som inte fött, hur ont det faktiskt gör. Det är en smärta helt olik att bryta ett ben eller en arm, för den smärtan finns där och sen minskar den. Medans en förvärk känns som att någon trycker med all sin kraft på något långt in och långt ner i magen konstant i flera sekunder för att släppa i några minuter och sedan upprepa om och om igen. Man kan varken dämpa smärtan, kontrollera, korta ner eller ens veta när den ska komma. Var hur som helst på sjukhuset vid 14-tiden, fick ett eget rum och jättebra hjälp av en barnmorska. Var då öppen 3 cm, vilket är på gränsen till ”aktiv födsel”, på gränsen till att bli hemskickade igen. Fick stanna. Tog en varm dusch, fick en tens-apparat (som ska skicka elektroniska signaler när den är fäst i korsryggen), satt på knä och gungade i sängen.. Inget hjälpte. Jag hade hela tiden varit emot epidural då jag visste att man skulle få ett tunt rör instucket i ryggen som sedan skulle sitta kvar, kopplad till det bedövande medlet som satt i ett stativ. Hatar att ha något i kroppen som jag vet inte hör hemma där :p  Men där och då såg jag ingen annan utväg, de har inte lustgas i Norge, och jag bestämde mig för att ta det jag kunde få! Fick epiduralen isatt någon timme senare, därefter kände jag nästan ingenting. Befrielse! Kände inte mina ben särskilt bra heller så fick hjälp varje gång jag skulle upp och gå, men det gjorde inte så mycket. Efter det gick allting i stort sett smärtfritt!

Tog många timmar innan mina förlossningsvärkar satte igång, så jag hade säkert kunnat vara hemma en stund till. Men frågan är om jag hade klarat av det då? Barnmorskan sa att det var bäst att jag kommit in när jag gjorde det eftersom jag var så sliten efter det långa förvärk-arbetet. Jag gjorde mitt bästa för att röra på mig så gott jag klarade av. Vid midnatt kom värkarna tillbaka (de hade ju varit där hela tiden, men jag var så bedövad att jag inte kände dem), den här gången var det förlossningsvärkar. Ännu kraftigare och de gjorde mig ännu mer tacksam över min smärtlindring! Var fullt öppen strax innan klockan 5 på söndagsmorgonen och då var det dags att krysta. Tog inte många minuter från att jag började pressa ut honom till att han var ute och på mitt bröst! Vi var helt utmattade jag och Markus, det hände liksom både långsamt och hastigt på samma gång. Det tog lång tid först och sen var han plötsligt där! En obeskrivlig känsla, helt magiskt! <3 Själva förlossningen tog ca 10-12 minuter. Barnmorskorna som var där hade förväntat sig i alla fall 45-60 minuters krystande. Tack vare dem och tack vare att jag lyssnade på vad jag skulle göra och när, så kom min lille prins ut snabbt och smidigt! Är så tacksam! De undrade vad jag var gjord utav som gjorde det rätt så snabbt. Det kan man fråga sig.. Behövde bara sy ett stygn dessutom så jag är extremt nöjd med den upplevelsen! För att inte tala om resultatet! <3

IMG_20150524_062518

IMG_20150524_172719

Sen var vi på Barselavdelningen i 3 dygn. De skulle hålla koll på blodsockernivån, som var lite för högt när han kom ut,  och att han gick upp i vikt ordentligt. De tog alltså blodprov på honom 3-4 gånger per dag, vilket resulterade i ett hjärtskärande skrik. Men när det sista var taget hade blodsockret stabilt och på en bra nivå. Jag lyckades komma igång med amningen ordentligt efter att han fått mjölkersättning 2 gånger och spytt ut den, är tydligen godare mjölk i brösten än ”låtsasmjölken” 😉

IMG_20150527_093445

IMG_20150525_130410

Colin Stolt-Viken, född den 24 maj 2015, klockan 05:04 – en dag jag aldrig kommer att glömma!

IMG_20150527_093624

Han vägde 2665 gram och var 48 cm – en nätt liten pojke, helt perfekt!

IMG_20150529_171044

IMG_20150527_165330
Första badet hemma 🙂

IMG_20150528_140922

IMG_20150527_180127
Blomsterbud från mitt jobb <3

IMG_20150527_193122
Sko med blommor från bess & baff 🙂

IMG_20150527_191116
 Sömnig liten krabat <3

Dagarna går numera ut på att amma, sova, byta blöjor och börja om igen. Vi trivs med det i våran lilla familj <3

0 Gilla det här

You might also like