Loading...

Galenskap

Häromdagen kände jag mig mentalt ostabil. På riktigt. Blev så arg, från ingenstans och det brast för mig. Försökte lugna ner mig själv men det hjälpte inte. Känner att det är för mycket just nu, som att vi tagit oss vatten över huvudet. Med både bebis, flytt och osäkerhet inom karriär och jobb. Samt den där känslan av att en vill göra något med livet, något som betyder något. För sig själv, sina barn och resten av världen. Och jag är fullkomligt klar över att det är min egen förtjänst. Men känslan hann ikapp den morgonen. Är otroligt tacksam över att C är så förstående trots sin ålder. 4 år liksom. Han är så klok, så snäll och säger fina ord när han ser att mamma är stressad och ledsen. Fast jag vet att han inte ska behöva.

Det brast fast barnen inte gjorde något speciellt. Ja, det är alltid kaos när vi ska iväg, men det borde en väl vara van vid nu? Lyckats förebygga på någt vis? Varit en speciell vecka då barnen börjat på ny förskola. Var så stressad innan och fick dålig information innan hur det skulle gå till. Men har gått superbra. Barn är ganska flexibla, ändå går en som mamma och jagar upp sig. Det värsta för mig är tiden. När jag ska passa en speciell tidspunkt så blir jag väldigt stressad. Spelar ingen som helst roll hur mycket tid jag har på mig, lyckas alltid vara ute i sista minuten och blir stressad inombords. Jobbar med det. Lättare sagt än gjort när en själv ska ha på 2 småbarn alla kläder plus en bebis som plötsligt ska ammas.

Vet ni hur det är när en har miljarder tankar på samma gång? Som inte kan sorteras. Det är så mycket jag vill få gjort, men tiden räcker inte till. Det som prioriteras bort är det en själv vill. När barnen är i säng finns ingen energi över till ens egna vilja 😉 Får ändå dåligt samvete för att jag inte har ork att leka med barnen. När de är hemma med mig fastnar de ofta med sin platta. Ser någon serie på repeat eller spelar något spel. Får jättedåligt samvete över det, men är liksom låst också med en bebis. Känns som att jag måste förklara mig, då det finns så mycket tankar kring skärmanvändande och vad det förväntas att en ska göra med sina barn. ”Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?” är en tanke. Som jag förstår till 100%. Samtidigt så skaffar vi kanske inte barn bara för att spendera all vår tid med dem. Hade blivit galen och tror vi alla skulle bli lagom uttråkade om vi var med samma person 24 timmar om dygnet. Haha. Vi är olika allihopa så det är upp till var och en. Tror med hela mitt hjärta att mina barn har det bättre när de får uppmärksamhet, får leka och utvecklas tillsammans med barn i samma ålder och vuxna som är utbildade. Det tror jag dessutom behövs i dagens samhälle, när allt går så fort. Skulle mina barn vara hemma med mig skulle de antagligen inte lära sig bokstäver i samma takt som är nödvändigt.. Det kan vara något att tänka på 😊

Tror dessutom att om föräldrarna får lite tid med lugn och ro, eller i mitt fall bara ett barn att fokusera på en stund under dagen, så får en mer tålamod till de andra barnen och kan vara en bättre förälder. Är så klart mycket annat som ska falla på plats också, så nu försöker vi hitta lugnet, harmonin, ordningen, rutinerna och allt annat som behövs i en fungerande vardag för en småbarnsfamilj. Är det galenskap att ha så många småbarn i dagens samhälle? Antagligen 😀 men väldigt värt det med tanke på all kärlek en får tillbaka! Och kärleken är ju det viktigaste vi har som människor <3

0 Gilla det här

You might also like