Loading...

Förväntningar

När vi är små har vi de allra högsta och bästa förväntningarna i världen. Vi förväntar oss att vi kan allt, kan få allt och att världen är rättvis mot alla. Vi förväntar oss paket och tårta på födelsedagen, förväntar oss att tomten ska komma med klappar på julafton, vi förväntar oss att våra mammor och pappor alltid gör allting rätt och att de är kära i varandra och aldrig bråkar. Och eftersom att föräldrarna och andra vuxna är så måna om att barn ska få vara barn, att de aldrig ska bli besvikna, så växer vi upp med lärdomen att det är okej att förvänta sig saker.

 

Men ju äldre vi blir desto mer inser vi att världen inte alls är särskilt rättvis, tvärtom är den ganska orättvis tycker vi. Vi får vara med om att tomten i själva verket visar sig vara mamma eller pappa som ”är ute och köper tidningen”. De vuxna bråkar visst och ibland beter de sig som småbarn de också. Vi upptäcker så småningom att alla andra också är människor, världen kretsar inte om bara oss själva, att andra också har känslor och svårt att hinna med allt. Förväntningarna blir allt mindre, om vi ens vågar fråga om en tjänst, och färre.
Vi kanske till och med själva är sådana som säger ”javisst” fast vi inte kan hålla det löftet. Till slut slutar folk att fråga efter tjänster. Själv ber man inte heller någon om något, för att det gör ont att bli besviken. Sen undrar folk varför man inte ber om hjälp..

Kan man lära sig att inte ha förväntningar? Lära sig att ta allt ”med en nypa salt” eller inte alls tro på ett löfte?

0 Gilla det här

You might also like