Loading...

Försummade barn

Sitter och funderar, samtidigt som jag skriver på min bok. Den handlar om livsstilar bland barn och ungdomar, om hur dem blir och är drabbade av folksjukdomar och stress. Det är intressant. Det är skrämmande. Sorgligt. Men sant.

En stor del av dagens samhälle är ju just sociala medier. Som slukar uppmärksamheten. Vi vet knappt vad det är att vara sociala längre. Social utan media. Utan att dokumentera. Allt. Utan att visa. För alla.

De som skadas mest utav det är barnen. De små. Som behöver sina föräldrars uppmärksamhet. Ögonkontakt. Bekräftelse. När jag ser på mina egna barn som söker andra vuxnas blickar, de vill visa och få svar som ”ja jag ser och jag hör”, så får jag ibland ont. De får inget svar. Det får inte bekräftelsen, uppmärksamheten. Men jag svarar, jag ser och jag hör, och det får de höra. Oftast. Eller så får den vuxne höra av mig, ”SE NU, SVARA”. Det funkar. Men så kan jag inte göra mot andra vuxna och deras barn. Men att se det, ett barn som slutat att söka kontakt. Som kanske skriker först. Eller har gett upp. Det är nästan som att de vuxna är berusade. Av sociala medier. Upptagna med något annat. Uppslukade. Tillgängliga för andra. De lever i en dimma. Famlar sig fram.

Det är ju inte som att barnen blir slagna. De blir ju inte misshandlade. Men de blir på ett vis försummade. De får inte allt de behöver. Barn behöver närheten, bekräftelsen och uppmärksamheten. För att känna trygghet. Barn gör INTE som vuxna säger, Barn GÖR som vuxna GÖR. Vi måste fundera på hur vi vill att våra barn ska leva. Livet på riktigt, eller livet i (o)sociala medier..?

1 person gillar det här

You might also like