Loading...

Född med empati

Det är många som möter Colin och tycker att han är en väldigt snäll och lugn bebis. Och det är han verkligen. Visst kan han vara krävande emellanåt, vill ha uppmärksamhet hela tiden och blir gnällig om han är övertrött eller hungrig. Det var värre i starten, då tarmarna höll på att jobba och han blev gasig i magen, då skrek han ibland en halv – en och en halv timme om dagen. Nu är det bara någon gång då och då, någon gång då vi gjort mycket under dagen som gjort honom överstimulerad, då han blivit övertrött så att han får svårt att somna, eller om jag rentav missat att han varit trött. Då har jag lärt mig vad jag ska göra för att trösta, ofta går det snabbt. De där skrikiga perioderna som varar ett tag kommer sällan (”peppar, peppar ta i trä”), men efter de gångerna känner jag mig helt slut i huvudet och lite ledsen i hjärtat för att mitt barn varit ledsen över något och jag inte förstod vad det var på en gång. Det är absolut ingenting jag ska gnälla över, jag vet att det finns de bebisar som skriker mycket och ofta, jag vet att jag var ett sådant barn som hade kolik, och jag vet att det kan vara extremt tufft för föräldrarna vars bebisar skriker mer. Jag vet hur lyckligt lottad jag är och är så tacksam och glad för att min son mår så bra som han gör! Än så länge är skrik och gnäll sättet han berättar för oss om han behöver något, om han har ont, är hungrig, ledsen, rädd eller något annat, så jag är glad över att vi verkar kunna göra honom nöjd större delen av tiden. Och en sak är säker, han är en bestämd liten pojke som vet vad han vill ha och när han vill ha det!

IMG_20151004_075553

Däremot finns det något som gör min lille prins väldigt ledsen, som jag tycker är ganska fint egentligen. Det är att när en annan bebis eller ett barn gråter så gråter också Colin. Det hände i kyrkan när en flicka ramlade och gjorde sig illa och efteråt när en liten pojke gjorde sig illa under själva dops-kaffet. När jag gick till hälsostationen i tisdags för att väga honom så var det ett tvillingpar där, de började gråta när föräldrarna skulle klä på dem, och såklart började Colin gråta när han hörde dem. Så fort jag tog upp honom så att han såg att det inte var någon fara så lugnade han ner sig. Jag kallar det för att han sympati-gråter. Även om han inte förstår vad det är att ha sympati, att känna samma som någon annan, så är det sött att det verkar som det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer att ha mycket empati, att han kan sätta sig in i hur andra känner sig och mår. Det gör livet mycket enklare då, tycker jag, då man kan förstå hur andra människor känner och varför. Man blir mer ödmjuk och tacksam över det man själv har. Det är en väldigt viktig egenskap. Kanske vi föds med sympati/empati? Tyvärr är det många som glömmer bort det med åldern, verkar det som. Det är inte alla som klarar av att sätta sig in i andras situationer. En stor del av ansvaret, att lära våra barn redan från början att tänka på andras känslor, ligger hos oss vuxna. Oss föräldrar. Vi måste också lära barnen att det är en sak att sätta sig in i och förstå en annan persons känslor och en annan sak att känna som den personen. Det förstnämnda är nog att föredra 🙂

Om man dessutom som förälder har empati, så blir det många gånger enklare att försöka förutse sitt barns behov. Även om det inte är glasklart alla gånger, även om man får chansa och pröva sig fram så tror jag att man kommer långt med det. Vad tror ni?

 

0 Gilla det här

You might also like