Loading...

Fixerad

Om du kunde få reda på när och av vad du skulle dö utav, skulle du då vilja veta? Eller går du hellre lyckligt ovetandes genom livet? Det måste vara hemskt att få veta att man lider av en obotlig sjukdom, att ens tid påp jorden är begränsad. Jag tror att det är extra jobbigt om man är ung. För alla kommer vi att nå den tidspunkten en dag, men inte alla behöver fundera på vad vi ska göra av tiden. Så finns det såklart oförutsägbara saker, olyckor och sånt, men det kan vi inte göra något åt. Om du däremot fick reda på hur lång tid du har kvar så skulle du ju kunna utnyttja den tiden maximalt. Hur deprimerande det än låter så är det mycket sånt jag gått och tänkt på den senaste tiden. Inte för att jag drabbats, men för att min farfar fått besked om cancer och en del annat som hänt inom familjen. Jag blir lätt fixerad vid tankar, försöker hitta svar på mina frågor och funderingar, göra något åt det som är oundvikligt. Så jag känner mig maktlös. Det jag kan göra för att inte bli galen, för att inte tänka ihjäl mig under dygnets 24 timmar, är att försöka fokusera på något annat. Som vadå? Vad gör vi männinskor när livet blir för jobbigt att hantera? Letar efter en ljuspunkt, något annat att fästa blicken och fixera oss på. Det bästa jag vet är, som de flesta vet, att träna. Även om jag inte kan göra det 24/7 så är det just träningen jag fokuserar på. När något känns jobbigt, när jag måste få utlopp för mina tankar och känslor, när jag bara behöver något att hålla fast vid. Det blir så mycket enklare att leva när du hittar något positivt att fixera vid!

DSC_0001[1]

Dock vet jag att det kan uppfattas som en kroppsfixering, vilket det i och för sig är på sitt sätt. Jag erkänner att jag har kämpat med både kroppskomplex, varit alltför smal och benig en gång i tiden, likaså som jag varit lite ”mullig” (som min barndomsbästis sa en gång i tiden) innan dess. Jag har tränat för att gå ner i vikt, undvikit mat, varit rädd för kalorier, spytt, hetsätit, tränat ännu hårdare och i smyg. Det händer fortfarande att jag tappar matlusten, men av andra anledningar. Jag behöver fortfarande träna för att känna mig både fräsch och pigg. Skillnaden idag är att jag inte jämför mig med andra. Jag har inget ideal som jag vill likna, ingen målvikt och inga byxor jag försöker komma i igen. Då jag inte kan säga att jag helt och hållet slagit min tränings-/kroppsfixering så kan jag inte berätta för någon annan hur man kommer över sin sjukdom. Oavsett om det handlar om anorexi, bulimi eller ortorexi. Allt sitter i huvudet. Det är ens egna perspektiv, ens egna tankar och sättet man ser på sin kropp. Det handlar om att man behöver acceptera sig själv. Vara nöjd med den man är. Det kan vara både ett sätt att ropa efter hjälp, en önskan om att bli sedd, och ett sätt att fly från något annat. Jag kan hålla med om att det är så mycket enklare sagt än gjort, för i dagens samhälle tror folk att de har rätt att kritisera varandra från insidan och ut. Det är nog också ett sätt att fly på. Ett sätt att slippa tänka på det som är så otroligt mycket viktigare! Livet handlar om lycka, om att må bra, ta hand om varandra och inte minst om kärlek! <3 Med facit i hand, vem bryr sig om hur du ser ut om hundra år. Det du gör med din kropp, gör det för att må bra och för din egen skull!

DSC_0002[1]

DSC_0088[1]
Det finns så mycket som är viktigare (och roligare att fixera vid) här i livet!! <3
10603446_10152208816911922_171680747685349963_n
Kärlek <3

Det jag tänker om träningen idag är att jag vill vara hälsosam och stark i vardagen, både psykiskt och fysiskt. Att skippa ett träningspass är absolut inga problem för mig idag, sålänge jag får röra på mig så att min hjärna tror att jag motionerar 🙂

DSC_0146[1]

”Strong is the new skinny!”

DSC_0144[1]

Något jag lärt mig är att det inte spelar någon större roll vad någon annan säger. För även om en person dagligen bekräftar hur fin du är, så är det vad du själv tycker som spelar roll.
Man är bara så perfekt som man själv tycker att man är! 🙂

0 Gilla det här

You might also like