Loading...

Envisa barn

Envishet – är det ärftligt? Ibland undrar man..

Jag älskar min son över allt annat, men ibland tar även mitt tålamod slut. Han är en av de mest dramatiska små personerna jag vet om. Han har en vilja som är starkare än någon jag mött tidigare. Det är skrämmande emellanåt vad han kan få till, och han är ”bara ett barn”. När han inte får precis som han vill, precis just då när han vill det, så lägger han sig ner på mage på golvet och skriker så att tårarna sprutar. Förr var det bara hemma, men nu gör han det vart vi än är. Jag har sett andra barn göra samma sak innan, och jag har lovat mig själv att så skulle aldrig mina barn göra. De barnen som håller på så måste ju vara så bortskämda. Eller så är det bara deras sätt att visa för sina föräldrar vem som verkligen bestämmer, i deras lilla värld. Kanske det beror på att de barnen inte är bortskämda som de beter sig så? Jag vet inte, för min son är lite bägge delar. Ibland skäms han bort, ibland inte. Ibland låter jag honom skrika, om han inte gjort sig illa då, och få ut sin ilska och frustration. Ibland får han vara ledsen och arg. För det är lov, man får ha känslor. Och speciellt när man är liten så är det okej att visa dem. Tycker jag.

Det jobbiga i hela situationen är ju för oss föräldrar att se skillnaden, vart går gränsen för att barnet är bortskämt eller bara envist? Om jag skämmer bort mitt barn på en front, är det ok att inte skämma bort på en annan? Potato, potato.. Utmaningen just nu här i huset är hur vi ska få Colin att somna själv, utan att gråta. Hur ska han bli säker när det kommer till sömn och att sova hela natten? Innan bebisen kommer? Det tar tid i dagsläget, men jag hoppas att det löser sig snabbt. Och smärtfritt! Alla knep är välkomna! 🙂

0 Gilla det här

You might also like