Loading...

Ensam mamma

För att aldrig vara ensam (i och med bebis i magen) kan jag ibland känna mig väldigt ensam. De konversationerna man har med sina barn är inte alltid de enklaste, och de kräver massa tålamod. Möten med personal och andra föräldrar i förskolan är mest ytlig, och handlar självklart också om barnen. Med sambon blir det mest praktiska samtal, då vi har en del ekonomiska och andra allvarliga saker att diskutera när vi har möjlighet. Annars är det väldigt få människor jag interagerar med i vardagen. Här i Trondheim har jag inte så många vänner, och de jag har lever ju sina liv med antingen småbarn eller inga barn. Men så är väl livet, i en del perioder i alla fall?

Brukar ibland tänka på att det kanske är därför jag är så mån om att skaffa stor familj själv, på grund av att jag inte är så nära min familj och min släkt och mina vänner. Kanske det undermedvetet är ett sätt för mig att känna mig viktig och behövd? Jag står mina föräldrar nära när vi ses, men min bror har jag väldigt lite kontakt med. Resten av släkten har alltid varit en bit ifrån och vi har inte haft väldigt mycket kontakt förrän efter jag fick barn.

Det jag saknar mest just nu är just det där nätverket, som man borde ha när man har små barn. Vi får barnvakt ibland av min sambos föräldrar, men de båda jobbar måndag-fredag så det passar sig inte alltid. Är evigt tacksam för den hjälpen de kan bidra med <3 Men ibland hade det varit skönt med fler att stötta sig emot. Det är mycket min egen skuld, och ibland kan jag undra vad jag ger mig in på. För just nu känner jag mig mer ensam än jag varit någonsin innan. Delvis beror det på att sambon jobbar mycket kväll, alltså är han borta när det kommer till läggning och när vi kliver upp. Delvis ska han börja veckopendla från och med juni. Då blir han alltså borta dygnet runt i veckodagarna. Med tanke på att barnen vaknar om nätterna så vet jag att det blir en tuff period som ligger framför mig. Samtidigt som vi har planer om att få gjort en del med huset för att sälja det. Tänk så galet, allt det där när jag har mindre än 8 veckor kvar till beräknad förlossning. Tanken håller mig vaken på natten och ger mig huvudvärk. Snart får jag alltså känna på hur det är att vara en gravid ensamstående mamma till en fyraåring och en tvååring måndag till fredag. Höggravid dessutom :p Blir en prövning i sig tror jag.

Är i vecka 32+4 idag, och det går fint. Känner en del sammandragningar och förvärkar speciellt på kvällarna, men så ska det vara. Spännande att se när lillan väljer att komma ut. Blir det lika tidigt som storasyskonen eller trivs hon bättre där inne? 🙂

0 Gilla det här

You might also like