Loading...

Den försvunna toffeln

”Yes! Jag hittade den! Vet du vart den låg??! I lådan med dina arbetskläder!! Wohooo!!…” Ungefär så lät det igår när jag letade efter en tändare för att tända några ljus hemma. Lyckan var obeskrivlig. Hade precis kommit hem från Sverige igår morse, vi körde vid klockan 18 på söndag kväll och var framme ca klockan 6 måndag morgon. Resan gick bra, jag och Colin satt i baksätet och sov största delen av resan. Men man sover si sådär när man sitter upp med handen utsträckt för att trösta och söva en liten en vid sidan som drömmer mardrömmar, och när huvudet far åt alla möjliga vinklar. Var alltså rätt så trött när vi kom hem. Chauffören (alltså Markus i det här fallet) hade ju såklart gjort sig väl förtjänt av att få krypa ner i sängen, medans jag och lilleman valde att stanna uppe. Hade gärna lagt mig för att sova jag också, men så blev det hur som helst. Därför blev jag måttligt irriterad när jag inte hittade den enda tändaren vi hade, den var puts väck, fanns ingenstans där den brukade ligga. Min plan var att tända några ljus, få lite mysig julstämning sådär på morgonkvisten, få upp lite värme i den kalla lägenheten. Ni vet säkert själva hur det är när man vet att något ska finnas men man absolut inte kan hitta det. Har man dessutom varit bortrest och vet att detta något fanns där när man åkte så kan man bli lite smått galen när man inte hittar sakerna på sina platser. Men men, vi hade en mysig morgon i alla fall, åt lite frukost och lekte på mattan. Självklart gav jag inte upp mitt sökande, och den som letar finner. Och ni vet kanske också hur glad man blir när man hittar något man letat efter. Speciellt efter en ganska lång tid, speciellt när man hittar något man i stort sätt givit upp att hitta!? Så kändes det igår i alla fall.

Dock hittade jag inte någon tändare, men istället hittade jag något annat jag letade efter innan vi åkte: En röd jultoffel! Rättare sagt: Colins röda tomtenisse-toffel. Och det blev jag ännu lyckligare för än jag skulle blivit om jag hittade en tändare. Låter kanske lite märkligt, hur kan en liten toffel betyda så mycket? Det gör den väl egentligen inte. Var bara det att det är så svårt att hitta sockar som får sitta kvar på Colins fötter, dels för att han drar av dem och dels för att de lätt glider av när han sparkar och har sig. Däremot de tofflorna, de sitter som en smäck! De får dessutom sitta kvar för honom. Jag vet inte varför, han kanske gillar dem extra mycket, det spelar ingen roll utan huvudsaken är att de sitter där de ska 😉 Saken med ena toffeln, den jag hittade igår, var att den försvann för flera veckor sen. Colin hade haft båda paren på en fotografering och sedan hade han dem några dagar senare. Då råkade det komma en droppe kiss på den ena, jag tvättade den och när den var torr var den andra toffeln spårlöst försvunnen! Vi letade överallt, under allt, i alla rum, i alla garderober och i lådor, på alla tänkbara platser…men den var helt borta! Jag gav upp och bestämde mig för att köpa nya, för att de satt så bra! Så har jag skjutit på det, letat lite mer (ville så gärna att Colin skulle ha dem till sin nissedräkt på julafton..), men hade återigen tänkt att jag helt enkelt får köpa ett nytt par.

nisse

Men så igår, när jag skulle kolla om det möjligtvis låg en tändare i någon låda i hallen, så dök den upp i en låda där Markus förvarar sina arbetskläder i hallen! Där låg den, fullt synlig, när jag öppnade lådan. Nästan så den hoppade upp. Då blev jag bara så exalterad! 🙂 Mysteriet var löst! Det märkliga var, och är fortfarande, bara att vi missat att den legat där hela den här tiden. Fast vi letat och letat, fast Markus öppnar den lådan nästan dagligen, så har vi på något sätt förbisett att toffeln (klarröd med vita kanter) legat just där under alla dessa veckor. Jag blev väldigt glad, fastän det är en ganska obetydlig sak, en liten fis i rymden. Det visar bara att om man slutar fundera och tänka för mycket, om man slutar stressa över småsaker, så hittar man det man letar efter. Det brukar ordna sig, bara man inte tänker på det. Plötsligt är svaret där, framför näsan, man har bara inte sett tillräckligt noga efter det självklara!

Jag hade berättat den historien för några stycken, om att ena toffeln försvunnit i lägenheten och att vi inte hittade den, vi kunde verkligen inte förstå vart den tagit vägen! Nu kan jag fylla på historien med ett underbart slut 😉

0 Gilla det här

You might also like