Loading...

Att sakna

När någon som står en nära går bort känns det fruktansvärt på alla vis. Ibland frågar man sig kanske varför just denna person var tvungen att lämna oss. Ibland kan man finna tröst i att personen kanske har det bättre pga en jobbig sjukdom. I vissa fall är det bara orättvisa som fyller ens hjärta. Det känns så mycket grymmare när någon som är ung förlorar sitt liv, oavsett om det är i sjukdom, olycka eller mord. De unga har inte fått en chans att leva fullständiga liv och speciellt inte om det blir plötsligt taget ifrån en.

Min mormor blev i alla fall 77 år och hade levt ett ganska långt liv, men det var själva sättet hon spenderade sitt sista år som var mest plågsamt. Att se en rund och glad gammal kvinna förlora livsgnistan och tyna bort var jobbigt och sorgligt. Jag skulle kunna klandra den svenska sjukvården som, istället för att hitta det egentliga problemet, skickade hem min mormor med hostmedicin. På grund av det blev hon sämre och blev hämtad av min morbror till Norge där de upptäckte vad som var fel. En cancertumör. Jag är arg och besviken, men det är inte säkert att hon skulle klarat sig även om de upptäckt det i tid. Det är väll ofta så att vi känner en sorts ro i att kunna skylla på någon eller något..

Idag, 2 år senare och lite mer, känner jag lika mycket sorg och saknad efter min mormor. Jag tror att hon vakar över mig, min bror, pappa, mamma, mina kusiner och resten av släkten. Hon finns där vi vill att hon ska vara.

Det var en befrielse att hälsa på hennes grav i söndags, att få ställa en tomte och lämna ett brev, tända två ljus och att se… Minnena vi har och skapar, det är de som betyder något!

0 Gilla det här

You might also like