Loading...

Amningsfri!

Jag ammade Colin länge, eller så verkar det på flera andra. ”Jaha, ammar du fortfarande?!” ”Hur länge har du tänkt att amma egentligen..?” ”Det är bara att ta upp kampen för att sluta..”. Ingenting har bitit på mig, men jag undrar varför det är så speciellt med att amma sitt barn längre än 1 år? Det var ju bara något år sen som det blev kalabalik bland när en kvinna ammade sin 4-åring. Allt snack om det med amning gör ju självklart att man själv blir osäker. Ska man bry sig om vad andra tycker, eller strunta i det? Oavsett hur mycket jag försökte att ta det i min egen takt så kände jag mig omedvetet stressad och pressad utifrån: att det var dags att sluta amma! När jag började amma så hade jag inga förväntningar eller begränsningar på hur länge jag skulle amma. För just då verkade det istället vara tvärtom, att det var toppen att jag lyckades så bra som jag gjorde. Då var ju det en succé, bara att fortsätta, Colin skulle få amma så ofta han ville och hur länge han ville för bara han visste vilken mängd han behövde. Sagt och gjort så ägnade jag timmar i sträck liggandes eller sittandes i soffan eller sängen, för att min son skulle få näringen han behövde. Efter 6 månader visste jag att han inte längre fick all näring han behövde från min mjölk, så då började han få vanlig mat. Ändå ville han mer än gärna amma, och det var ofta. Ibland somnade han, ibland inte. Ibland var jag så desperat för att han skulle somna så jag gick med honom medans han ammade. Allt det där har jag, som mamma, gjort för mitt barn. Och både jag och Colin har älskat varenda sekund utav det! Förutom de gånger då mjölken sprutat så den nästan kvävt honom då, men det gav med sig till slut 😉

Hur som helst, så när jag hörde från omgivningen att det kanske inte var så många som ammade längre än till 1 år, så började jag att fundera på om det var dags att sluta med amningen. Jag bestämde mig för att när C var 1½ år, den 24 november i år, så skulle vi senast vara amningsfria. Efter att ha velat fram och tillbaka, försökt att inte erbjuda bröstet vid sängdags och fått tårar och skrik tillbaka, så har jag mer eller mindre skjutit fram ”den sista amningen”. Jag har helt enkelt inte velat tillräckligt mycket för att sluta. Jag har inte känt mig redo. Även om jag misstänker att C faktiskt använde amningen som ett substitut för napp mot slutet så är jag inte helt säker på om han var redo heller.

Men så kom Dagen D. När C hade varit på hyttetur med farmor och farfar, från torsdag till söndag. När har hade varit utan mig och mjölken i nästan 4 dagar. När jag hade gått igenom världen mjölkspräng, något jag allra helst ville slippa gå igenom någon mer gång. När han hade klarat av att somna, äta sig mätt och dricka utan en tanke på mig. När jag fick känna på friheten att ha mina bröst för mig själv igen. Då bestämde jag mig för att vi var redo!

När C kom hem efter hytteturen så ville han, per automatik, amma när han satt i mitt knä. Jag var frestad, men istället fick han nyponsoppa, precis som jag drack istället för välling, på nappflaska. Samtidigt fick han ligga kvar i min famn för att få den mysiga närheten. Och det funkade! När jag skulle natta honom fick han nyponsoppa igen, och somnade. Det kändes som en seger! Jag hade aldrig tidigare fått honom att somna utan amning (förutom i vagn och genom att bära på honom länge). Ett väldigt stort framsteg för oss!

Nu har vi varit amningsfria i ungefär 1½ vecka, och C blir 1 år och 5 månader imorgon 🙂 Även om jag hade kunnat amma längre, så kändes det som en naturlig övergång och vi var redo båda två! Det är det allra viktigaste när man ska ta beslutet om hur länge man vill och ska amma. När är mamman och barnet redo för att sluta?

0 Gilla det här

You might also like