Loading...

1 år sedan ”aldrig igen..”

Tänk att det redan har gått ett helt år! Imorgon fyller Colin 1 år! Det känns som om jag känt honom längre än ”bara 1 år”, på samma gång som det känns som att vi kom hem från sjukhuset med honom i förra veckan. Mycket har hänt på den här tiden, och det är den absolut bästa gåvan att få vara mamma till ett så kärleksfullt barn <3 Jag har inte ångrat en enda sekund att jag fick Colin, han har fått mig att inse vad som verkligen är viktigt här i livet. Även om det tär på både kropp och knopp emellanåt så är det värt det. Jag har inte sovit i 3 timmar i sträck på över ett år nu, ändå fungerar jag i stort sett som jag ska 😉

IMG_20150527_093624

Colin är födde söndag den 24 maj 2015, exakt klockan 05:04. Jag behövde inte pressa länge innan han var ute, han var så liten att jag knappt kände att han kom ut. Det var en så overklig upplevelse, jag var trött och sliten av värkarna och sömnbrist redan då och när han väl var ute så blev jag faktiskt osäker på om allt bara hade varit en dröm. Jag såg ju inte när han kom, och jag kände inget på grund av epiduralen, så min första tanke när de sa att jag var färdig var: ”Kom det inget? Var det tomt..?”. Det låter förskräckligt men så var det. Jag visste inte vad jag hade förväntat mig, som att det borde ha varit med. Lite den känslan som ”var det allt?”. Haha. Föreställ er då lättnadskänslan som kom när jag insåg att det kom en liten välskapt pojke!

När Colin kom hade vi varit på sjukhuset sedan lördagen vid 14-tiden och jag hade haft förvärkar sedan fredagen. Det var det ondaste jag varit med om och ett tag trodde jag att jag skulle dö. En så intensiv smärta, som man inte kan lindra och som kommer titt som tätt, har jag aldrig varit med om tidigare. Det hade startat lite smått på onsdagen och sedan ökat gradvis. På fredagskvällen åkte vi in på sjukhuset och de sa att det börjat öppna sig för bebisens ankomst. Då visste jag att vi i löpet av helgen skulle få våran son. Alltså sov jag minimalt natten till lördagen och gjorde allt jag kunde för att lindra smärtan som växte. När vi sedan kom in till sjukhuset så testade jag alltifrån dusch, massage, tensor-apparat, pilatesboll och värmekudde, utan succé. Flera gånger tänkte jag: ”Aldrig igen..”. Till sist fick jag epidural, och vips var det onda som bortblåst. Nackdelen var att det saktade ner förlossningsprocessen, jag fick dessutom en alltför hög dosering som ledde till att jag knappt kunde gå eller stå, och jag var tvungen att ha en lång nål kopplad till en maskin i ryggen. Ändå var det väldigt värt det för att slippa smärtan 🙂

DSC_0144

Min tanke om att aldrig gå igenom samma process igen, min smärtupplevelse och allt annat som jag tyckte var pest innan var som bortblåsta så fort jag hörde Colin skrika till! När jag fick honom i famnen så kunde jag bara känna kärlek och stolthet! Då började mitt nya liv, mitt gamla vändes upp och ner på sekunden, och helt plötsligt var det han som allt kretsade om. Så är det fortfarande idag, 1 år senare, och så kommer det troligtvis att vara i många år framöver. Mittpunkten i mitt liv <3

DSC_0880
Den goaste, gladaste, snällaste, busigaste, energirikaste pojken som jag älskar mer än något annat!
Tack för att jag får vara din mamma, tack för det här första året som jag fått lära känna dig och tack för att du givit livet en ny mening <3  bara genom att vara dig själv!

0 Gilla det här

You might also like